A. Nej, det passar sig ej. Han kan väl emellan fyra ögon kalla er för sin bästa vän, och äfven omfamna er; men far ej efter kindbenet på honom i tredje mans närvaro. Han är förlorad till sin heder, om han vid sådana tillfällen låtsar mer än knappt märka er, och om han i brist af annan undflykt, ej hittar på att hvissla, tralla eller gapa kring väggarna.
B. Äro då ej alla förnäma, män som sig bör?
A. De borde vara det; men jag nödgas tillstå, att det gifves undantag, och att just de högsta i staten ofta äro de, som minst uppnå denna fullkomlighet, i anseende till den underliga fantasi de börjat få att sjelfve vara män af förtjenster och talanger, lika så väl som trots någon af lägre stånd. Det är snarast ibland förnämhetens litet lägre grader, som ni måste söka folk som sig bör, om ni vill finna denna egenskapen i hela dess äkta renhet. Jag har deremot sett regerande Herrar och deras närmaste rådgifvare, ofta bemöta förtjent folk af mindre namn med en välvilja och en aktning, som jag tror, Gud förlåte, snart skulle kunna utrota den urgamla och nyttiga tyska afundsjukan emellan de lägre stånden och det upphöjdare. Ni finner således, min herre, att ehuru alla förnäma verkligen äro födde att vara, efter den beskrifning jag här gifvit, folk
