Anna. Om jag trodde det, så berättar jag dig, mandråpare, att jag med mina naglar skulle klösa den der fägringen från mina kinder.
Gloster. Dessa ögon skulle ej kunna uthärda förstöringen af en sådan skönhet. Ni skulle ej skada den, om jag stod bredvid. Som hela verlden upplifvas af solen, så jag af er fägring: den är mitt dagsljus, mitt lif.
Anna. Svarta natten öfverskugge ditt dagsljus, och döden ditt lif!
Gloster. Fördöm dig ej sjelf, sköna varelse, du utgör begge delarna.
Anna. Jag önskade att så vore, för att bli hämnad på dig.
Gloster. Det är en missämja af högst onaturligt slag, att vilja hämnas på den som älskar dig.
Anna. Det är en missämja af högst billigt och naturligt slag, att vilja hämnas på den som mördade min make.
Gloster. Han, Lady, som beröfvade dig din make, gjorde det for att hjelpa dig till en bättre.
Anna. Någon bättre andas intet på jorden.
Gloster. Den lef ver, som bättre älskar er än han kunde.
Anna. Hans namn?
Gloster. Plantagenet.
