Anna. Det var han sjelf.
Gloster. Samma namn, men af en bättre natur.
Anna. Hvar fins den?
Gloster. Här. (Hon spottar åt honom. Gloster fortfar)
Hvarföre spottar du åt mig?
Anna. Jag ville, för din skull, att det vore dödande gift.
Gloster. Aldrig kom gift ifrån ett sötare ställe.
Anna. Aldrig dröp gift ifrån en styggare padda.
Gloster. Dina ögon, ljufva Lady, hafva smittat mina.
Anna. Jag ville att de vore basilisker, för att lägga dig död ner i ögonblicket.
Gloster. Jag ville, att de vore det, for att få dö i ögonblicket Men nu döda de mig med en lefvande död. Ja, dessa dina ögon hafva dragit salta tårar från mina, och utskämt deras anseende genom flödet af barnsliga droppar. Dessa ögon som aldrig göto någon ångerfull tår, — icke ens när min fader York och Edvard greto att höra de ömkeliga stöningar som Rutland gaf ifrån sig, då den svartlagda Clifford skakade sitt
