svärd emot honom; — icke heller när din krigiska fader förtäljde oss, lik ett jemrande barn, den ynkeliga historien om min fars död, och stannade, tjugu gånger för att snyfta och gråta, så att alla närstående hade till slut fullvätt kindbenen på sig, och stodo likasom trän drypande af regnet: äfven i detta sorgfulla ögonblicket föraktade mina manliga ögon att fälla en enda svag tår. Men hvad ej alla dessa sorger kunnat framtvinga ur dem, det har din fägring gjort; den har gjort dem blinda genom gråtning. Aldrig bad jag för någon orsak, hvarken vän eller fiende; min tunga kunde aldrig lära sig några milda, blidkande ord; men nu sedan din skönhet blifvit priset derföre, nu bönfaller mitt stolta hjerta och tvingar min tunga att uttala min bön.
Lär ej denna spotskhet äfven åt dina läppar; ty de äro gjorda för att kyssas, Lady, icke för att uttrycka ett sådant förakt. Om ditt hämdfulla hjerta ej kan förlåta, se! här lemnar jag dig detta skarpuddade svärd. Täckes dig att sänka det i detta trogna bröst, och att derifrån utsläppa den själ som tillber dig, så nedlägger jag det blottadt och färdigt till det dödliga stygnet, och tigger på mina knän ödmjukeligen om döden.
