mötas, den ena i sitt uppstigande från råheten, och den andra i sitt nedstigande från en tilläfventyrs öfverdrifven förfining. Och jag har velat derigenom bevisa, att det således verkligen gifves vissa bestämda lagar för smaken, — lagar, grundade i menskliga sinnesnaturen, oaktadt de känslans skiljaktigheter, hvilka man deremot så ofta åberopar, och oaktadt omöjligheten att derefter förändra alla inrotade sinnesvanor, eller afdömma alla smärre stridigheter.
Men att med fullkomlighet uttrycka dessa lagars omständliga innehåll och deras särskilta fordringar, det har alltid befunnits vara en ganska svår sak.
Man har skrifvit tjugo afhandlingar om den allmänna goda smaken, utan att säga hvad den egentligen är. Den berömde Blair slutar en temligt lång undersökning med den satsen, till hvilken han ändteligen hinner, att allmänt god smak finnes i sådana arbeten, om hvilkas värde alla tider och folkslag öfverensstämma. Detta kännetecken må fullkomligen afgöra Homers och Virgilii värde. Men det arbete, som i dag lemnar pressen, huru kan det dömmas derefter? Man vill veta hvad allmän god smak i sig sjelf är, i dag likasom för två tusen år tillbaka; hos Blair sjelf, som hos Virgilius och Cicero.
