personliga bekantskapen snart bidrog att lifligare underhålla. Nu började äfven Stockholms-Posten att frambära flere af Sjöbergs smärre försök, och deribland ett temmeligt antal öfversättningar från Horatius. Bättre än i vissa af dessa ansågs han likväl hafva lyckats i öfversättningen af Popes vackra eklog, Messias, hvari han syntes hafva hunnit sitt original närmare, både i anda och verskonst. Äfven i det skämtande skaldeslaget försökte han sig nu, och lyckades deri stundom till den grad, att ett eller annat af dessa stycken troddes i början hafva Kellgren sjelf till författare: ett misstag, åtminstone motsvarigt i heder emot de pris han redan tillvunnit sig.
När Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien år 1786 ånyo upplifvades, utdelades af henne, på sjelfva förnyelsedagen och i Konungens närvaro, den enda belöning i skaldekonsten, som af detta berömda samfund blifvit någon sedan den stunden tilldömd. Prisämnet var: Stockholms försvar af Christina Gyllenstjerna; och det blef åter Sjöberg, som här segrade. Ändteligen instiftades Svenska Akademien samma år; och hela allmänheten var nyfiken att se, åt hvilken denna vittra domstol skulle, på sin tillstundande högtidsdag, skänka den första lagern i skaldekonsten. Äfven denna ära blef Sjöbergs
