Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/531

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 525 —

de storas efterdömen, deltog med liflighet i dessa sinnesnöjen; förstod redan att åtskilja det goda och släta; hade derigenom blifvit sträng i sina fordringar, och njöt skrattfester i det nya dagbladet Stockholms-Posten, att se den Kellgrenska satirens gissel sväfva dagligen, icke blott öfver plattheten, oförmågan, skrytet, nonsenset; men äfven öfver sjelfva talangen, när den utsväfvade på ett sjelfkärt och obändigt sätt. Sådan var tiden då Sjöberg började. Kanhända var det hos oss aldrig svårare att förvärfva sig ett namn i Vitterheten, eller vådligare att röja ett vanmäktigt anspråk derpå.

Ett talrikt sällskap i hufvudstaden hade, från längre tid tillbaka, förenat sig till en Areopag i dessa yrken, och utsatte årliga belöningar för täflingen. Sjöberg skref Atheisten, Jordbrukaren, Skaldekonsten, och segrade trenne år efter hvarandra. Hvad som framför annat utgjorde värdet af de pris han erhöll, var, att det egentligen var Kellgren, som både tilldömde och utdelte dem. När han i Atheisten (det första, men föröfrigt kanhända ej det bästa af Sjöbergs stycken) läste den sublima tiraden: ”Gud är den själ, som rör naturen” &c.; och kort derefter poemet Handeln af samma skald, fattade han för honom en högaktning, som sedan aldrig förändrades, och som den