beskyllningen gifves intet svar för dem som tro, att en poet bör kunna göra vers så länge han lefver, likasom man kan tala och gå så länge man lefver; och som ej vilja förstå, att föga någon poetisk författare skrifver mindre än han kan; men väl de fleste vida deröfver. Hvad den sednare förebråelsen angår, kunde väl deremot anföras, att flere berömde skalder hos andra nationer, såsom Boccaccio, La Fontaine, Wieland och Pope, behandlat just samma ämnen som Sjöberg; men det är bättre att ärligt medgifva sanningen. Att i allmänna skrifter vända osedligheten till skämt och rolighet, är kanhända något ännu sämre än dess hemliga tillvarelse. Detta slag af poetisk rolighet var för detta, hos några skalder, en elak vana härledd från vissa äldre italienska och fransyska efterdömen; men som synes böra hvarken försvaras eller dömmas för strängt.
Sjöbergs namn har kunnat, likasom andras, något bortblekna, sedan det upphört att underhållas; äfven, till en del, genom de revolutionära begrepp i vitterheten, som sedan några år tillbaka blifvit satta i omlopp, mest likväl, måhända, genom de flesta läsares större förmåga, att märka de små felen hos en författare, än att inse den stora förtjensten som han möjligtvis äger. Men detta namn är ej ett ibland dem som kunna
