som ej skall finna, att alla dessa saker utgöra stora osmakligheter, just genom omöjligheten att förena en sådan dikt med ett sundt och allvarligt tänkesätt. Och som i ett, förhåller sig äfven i det öfriga. Hvarföre lyckas man i allmänhet ej i Epiken, till samma grad som de gamla, äfven med likhet i snille? Derföre att det underbara, som anses utgöra en omistlig del deraf, icke lätteligen kan vara nu mera af samma redbara slag som på deras tider, utan befinner sig i de flesta nyare försök förvandladt, genom förnuftsodlingen, till tomma skuggbilder, nyttjade såsom blott inbillningslek, och derföre illa inblandade i hvart och ett ämne af stort och allvarligt interesse. Milton och Klopstock må, genom den egna naturen af deras ämnen, göra undantag härifrån; men sjelfva Tasso, kan man läsa hans féerier och förtrollningsscener annorlunda, än som angenäma barnsagor, åt hvilka man ej kan en minut förledas, att tillägga sanning och redbarhet? Om i Henriaden S:t Ludvigs apparition för den sofvande hjelten, och drömsynen af himlar och afgrund, icke göra på hvar och en den verkan som deraf kunde väntas, äro de åtminstone förenliga med systemet af våra begrepp, och hvar är omöjligheten att så kunnat verkligen ske, som af poeten skillras? Men
