Tvedrägten som åker i molnen på en strålande vagn, och nu stannar öfver Vatikanens gyllne dôm, nu åter ställer farten till sin broder Kärleken på Cypern, för att anhålla om hans biträde, — alla dessa drömsyner, på hvilken allvarlig läsare skola de väl göra den ringaste illusion? Förgäfves invänder man, att allegorien alltid varit loflig att bruka i poesien; — loflig att bruka, ja! blott icke i sann berättelse, icke i samma rad med verkliga händelser, och för att gälla såsom en deribland. Så gerna måtte man räkna tapetfigurerna i ett rum till sjelfva det verkliga sällskapet. Allvar i allvarsamt ämne: sådan är då en af förnuftsodlingens oförnekliga fordringar.
Ibland afvikelser från dessa sistnämda, utgöres den andra klassen af ett ännu mera klandervärdt slag, nemligen af all sådan diktskapelse, som ej blott motsäger förnuftsodlingen, men till begrepp och tänkesätt rent af nedsätter och förringar den menskliga sinnesvarelsen. Hit höra i synnerhet detta rysliga grafskrock, dessa spökscener och gastballader, hvaraf den engelska och tyska vitterheten öfverflöda, och hvaraf härmningen trängt sig äfven till den danska och svenska. Låtom oss alltid komma ihåg, att vitterheten har, som allt konstyrke, ett ändamål, hvarförutan den skulle hafva ingen lag, inga reglor, och att detta
