ändamål är ett förädlande sinnesnöje. Men nu fordra lagarna för allt förädlande sinnesnöje, att menniskan ej behagas eller röres som ett blott lågt och sinnligt inbillningsdjur, och att hon, om ej upphöjes till större förståndsvärde genom talangens mästerstycken, åtminstone i sina tankenöjen ej flyttas ner under den förnuftsvärdighet till hvilken hon redan hunnit. Då man beropar sig häremot på allmän folktro, folksägner, borde man äfven komma ihåg, att det gifves ibland dessa sistnämda sådana, som blifvit genom deras grofva förståndsbrister föremål för alla upplystas förakt, och att det icke är på sådana ämnen, som det tillhör talangen att visa sin tjusningskonst. Då jag på ett annat ställe ägt tillfälle, att i detta ämne utförligt yttra mig, skall jag ej här vara vidlyftigare derom.
Men ännu gifves i vitterheten flera fel emot förnuftsodlingen, än blott de, som bestå i omöjlig dikt eller förringande vidskepelse. Mångfaldiga små misstag om rätthet och lämplighet, härledda från antingen saknadt eller missledt omdöme, låta derutöfver i allmänhet märka sig. Af dessa utgöres den tredje och största klassen.
Påminnom ännu en gång, att den slags relativa kultur oberäknad, som beror af tidehvarfvets framsteg i upplysning, förutsätter smaken
