bildande förmåga, härleda sig alla öfriga brister i vitterheten alltid och ensamt från den rikådriga källan: omdömesfel. Denna klass kunde således sägas innefatta alla slags afvikelser från förnuftsodlingen, och om jag ofvanföre antagit trenne klasser deraf, har det blott skett för att åtskilja de större och huvudsakliga förnuftsfelen, som uppkomma från ett orätt begrepp om sjelfva diktens natur och gränsor, ifrån de hvarjehanda mindre och tillfälliga, som under hundrade former öfverallt visa sig.
Tjugo exempel häraf skulle blifva lättare att anföra, än ett enda. Jag skall dock inskränka mig till blott ett sådant. Det har gifvits ett gammalt obetänksamt bruk, att genom föreställning på offentliga teatrar profanera religionens helgade föremål, att sätta Gud sjelf och skapelsen, Frälsaren och hans lidande m. m. på samma skådebana, der Hans Wurst eller Arlekin dessemellan förlustade menigheten. Men om redan den medelmåttigaste urskillning varit tillräcklig, att visa oss otillbörligheten deraf, hvad skall man då säga om en viss berömd teaterskribent, som ännu i våra dagar icke dragit i betänkande, att framställa på teatern administrationen af sjelfva det heliga sakramentet, i hela dess riktiga kyrkoform af skriftermål, aflösning, brödets och vinets
