njutande o. s. v.? Om en lifsfånges öde, som beredes af religionens tjenare att emottaga dödshugget, icke underlåter att hafva någonting rysligt rörande för åskådaren; månne likväl det är på effekten af detta för hvar fuskare lätta och tillgängliga slag, som teaterskribenten bör i sin konst räkna? Eller skulle ej i det fallet de vida allvarligare scener, som i hvarje dödsfängelse förefalla, kunna tillegna sig företrädet framför skådeplatsens? Men utan afseende på sådana skäl, borde ej blotta respekten för ett af religionens heligaste ämnen förbjuda teater-skalden, att deraf göra en skådelek för hopar af lättsinniga, som blott söka tidsfördrif? Jag hyser för den verkligt stora författare, som jag här tadlar, visserligen all skyldig högaktning och beundran; men förnuft och riktigt omdöme synas ej böra därigenom förlora sina fordringar. Jag skall ej tillägga flera exempel. Huru långt förnuftsodlingens, det vill säga upplysningens och omdömesgåfvans fordringar, efter min tanke, sträcka sig i vitterheten, och till hvad grad de utgöra samma lagar med smaken, torde af det redan anförda någorlunda visa sig.
Sede-odlingen.
Man bör ej inskränka betydelsen häraf till blotta anständighetens lagar, om hvilka man ej ens
