borde behöfva påminna. Emellertid blir äfven denna påminnelse icke öfverflödig. Eller skulle den ej behöfvas, då i tragedien Maria Stuart, pagen Mortimer i sjelfva fängelset anfaller denna olyckliga drottning, med utbrotten af sin ostyriga kärlek? Skulle den ej behöfvas, då i tragedien Fiesko, denne sistnämda, (på lika sätt inför sjelfva åskådarens ögon) söker öfvertala Dorias syster till belönande af hans kärleksplågor, men i ögonblicket af hennes yttrade svaghet, då hon med flammande kinder och upptända begär nedsjunker på soffan, och tillstår sig öfvervunnen, besvarar hennes ömhet med ett gapskratt: en scen hvaraf han gjort till vittne sin gemål Leonora och hennes förtrogna, gömda bakom en tapet? Kan man säga, att anständighetens fordran blifvit iakttagen, då i den bekanta Götz von Berlichingen, en af bussarne säger sig behöfva afvika åt sidan, för att aflasta sin besvärade mage? eller, då hos en annan tragisk författare, en af personerne berättar sig hafva sitt vanliga sofrum i svinhuset? Sådana scener och yttranden, kunna de under något villkor tillhöra kothurnen? och skulle de väl ägt rum utan den hos nya tyska skolan synbart rådande principen, att i allt visa sitt förakt för den såkallade fransyska grannlagenheten. Äfven hos oss har man sett några vissa
