af sednare slaget, hvilka konstodlingen har att afgöra, må dock några såsom exempel anföras. Sådana äro frågorna: huruvida i tragedien konstens högsta effekt må böra snarare väntas af ett mångfaldigt och föränderligt händelselopp, af scenens rika omvexlingar för ögat och s. m., än genom målningen af det menskliga sinnet, och svallningen af dess inre känslor i stora och sorgliga belägenheter? Huruvida de tre bekanta uniteterna böra anses nödvändiga eller ej? Huruvida sorgespelet måste böra inskränkas endast till höga och ryktbara personer, eller må sträckas till den allmänna sammanlefnaden och dess olycksöden? Huruvida lägre språk och seder, halflöjliga personer, karakterer, scener, må höra finna rum i tragedien, och omblandas med de verkligen tragiska? Huruvida tragedien må göras på prosa, eller fordrar nödvändigt skaldespråket; eller huruvida begge må efter behag omblandas, ja till och med flera versarter i dialogen afvexla med hvarandra? Jag företar mig visserligen ej, att här afgöra alla dessa ämnen. Jag skall blott hastigt vidröra ett och annat der ibland, för sammanhangets skull med den redan omtalta företrädesfrågan, emellan det engelska och fransyska sättet att måla naturen och händelseloppet. Emellan dessa tvenne sätt visar sig nemligen den åtskillnad, att det
