ena af dem framställer föremålen nästan på samma vis, som en spegel uppfattar dem, i stort och smått, rakt och skeft, bjert och sudladt; det andra såsom en öfvad målare för sin duk väljer, ordnar och idealiserar naturscenerna: det ena sättet befinner sig alltså bördigt af surprisens nöje öfver den träffande härmningen, den afstickande mångfaldigheten; det andra åter af det högre välbehaget till en ej mindre sann, men derjämte förädlad natur.
Hvad härvid till en början förekommer att anmärka, det är, att af dessa begge olika sätt, det ena alltid varit mera gynnadt af hofven och de förfinade klasserna, det andra mera af större menigheter och hos sådana nationer, der skådespelet bildat sig, icke efter den högre samhälls-kulturen, utan efter folkmängdens tycken och njutnings-förmåga. Orsaken till begge delarne ligger utan tvifvel i sakens egen beskaffenhet; ty det kan ej fela, att ju en råare natur förnöjes vida härligare af den gröfre naturhärmningen och ett skiftande händelselopp, som lifligt sysselsätter nyfikenheten, än af dessa högre rörelser, dessa finare målningsdrag, dessa förtjenster af ordentligare plan, ädlare känslor och värdigare språk, hvartill dess fattning ännu ej hunnit upplyfta sig.
