skäl rådligt, att i den delen icke alltför troget härma det Shakespeariska jettemönstret. Man flyttar alltså ej mera scenen i samma ögonblick ifrån London ända till Florens. Man inlägger ej mera i samma pies två eller tre särskilta händelseplaner, som korsa eller efterträda hvarandra. Man låter ej mera ett skådespel räcka åtta eller tolf samfälta år: ett enda år eller några månader derutöfver äro vanligen det högsta; ty beklagligen begynna sjelfva menigheterna att stötas af absurditetens högsta snillekraft. Det gifves i synnerhet en betydlig mellanklass af åskådare, som ehuru ej högeligen undfägnad af den fransyska regelbundenheten, likväl ej heller rätt gunstigt upptager förutsättningen af ett alldeles saknadt omdöme. Detta har tvungit till valet af en medelväg; så att fastän, i frågan om uniteterna, mången ännu fortfar att i sjelfva teorien betrakta orimligheten såsom loflig, till och med nödig till konstens högre verkningar, och oviljan derför såsom fransysk dålighet, undviker man likväl, vare sig af en viss hemlig blygsel, eller af undseende för tidehvarfvets svagare komplexion, den högsta graden af denna slags förtjenst: man är nöjd med och stolt af, att så långt man kan trotsa den hatade fransyska regeln, och att åtminstone ej låta tvinga sig till fullkomligt förnuft. När en gång
