tvisten härom ej mera utgör en partisak, underhållen af nationalagget, eller af andra löjligare orsaker, är det troligt, att man skall komma hvarannan ännu närmare. Kanhända skall man då icke ens låta någon af personerne i piesen resa ifrån Köpenhamn till England eller Frankrike, och komma tillbaka medan skådespelet ännu varar, ehuru blott några veckor dertill behöfves? Ännu mindre torde man då finna tjenligt, att hvar minut afbryta och förvirra handlingen genom scenens oupphörliga omflyttningar. Man skall troligtvis inse och erkänna, att om man derigenom sysselsätter ögat och varierar den yttre händelsesynen, förminskar man deremot illusionen och förstör skådespelets verkliga intresse, som tvertom fordrar en oafbruten sammanlänkning i förloppet, och ej lätteligen uppkommer af sådana strödda händelsebitar, hvaraf den ena förefaller i staden, den andra på landet, den nyss förutgående i konungasalen, den straxpåföljande i tiggarkojan. Korteligen: eftertanken torde då ändteligen öfvertyga våra konstlärde, att likasom de förut omtalta grofheterna förbjudas af en förädlad sedekänsla, så strida de sistnämda orimligheterna emot den högre konstodlingens tydliga fordringar.
Sådana äro mina tankar i detta ämne. Jag är nemligen för min del öfvertygad, att man vid
