med denna löjliga öfverdrift som de höra skillras? Man älskar att hos en auktor igenkänna den fria, lifliga, starkt kännande eller bildande naturmenniskan, men äfven konstnären och samhällsmannen. Man läse Virgilius, Horatius, Pope, Racine, Voltaire, Boileau, och sedan jemföre med deras skrifart den frisväfvande, prunkande, eller högt uppspända känslostilen af några nyare Tyskar eller deras härmare; och man skall troligen deraf kunna göra sig ett begrepp om den slags förtjenst af stil, hvarom jag här talar.
Planen.
Med planens lagar (man iakttage denna påminnelse) bör ej förstås det samma, som reglorna för hvarje särskilt slag. Planens allmänna lagar, likasom stilens, höra till alla slagen gemensamt, och till hvart och ett arbete, af hvilken natur det må vara, så snart fråga om egentlig plan dervid kan äga rum, hvilket ej alltid inträffar. En del produktioner befinna sig nemligen af den enkla och korta beskaffenhet, att de föga bestå af mer än några få idéer, som nästan på en gång födas af hvarandra, eller hellre sagdt, ur en enda tanke, hvilken likasom knpppen af en blomma utvecklar sig till en liten egen enkel skapelse. All plan deremot förutsätter val ibland en viss
