— 83 —
munväder, och som vid hvarje minsta fråga om skaldekonst ligger färdigt på allas lappar. Det är klart nog, redan genom blotta motsatsen, eller den så kallade reflexions-poesien, och oviljan deremot, att man med romantisk poesi icke vill förstå annat, än en skaldekonst, helt och hållit bestående af inbillningens drömsyner, utan hinder af den reflektiva förmågans mellankomst; således oberoende af upplysning, tidskultur, konstlagar, språklagar, till och med af naturlagarna. Att man åter med sådan ifver nu på en gång gripit till vapen för inbillningens absoluta öfvermakt, kommer visserligen ej deraf, att man i vår tid födes med en lifligare och mera häftigt påträngande inbillningskraft, än i våra äldre dagar, utan derföre, att äfven med den torftigaste lott af denna sinnesgåfva, det likväl alltid blir en god sak, att finna sig befriad från alla omdömesband, man må kalla dem förnuftets eller smakens. För att nu afskudda sig dessa fjettrar, nödgades man väl alltså slutligen gripa sig an med en så kallad revolution i vitterheten, som skulle proklamera förlossningen från den påstådda fransyska träldomen, tillika med fantasiens eller den unga student-inbillningens ensamma upphöjelse på thronen. Nu händer, som väl oftare låter förmärka sig, att det unga snillet alldeles ingen inbillning har. Nå
