— 84 —
väl: låne man då i sådant fall någon annans, munks eller kärings. Källan är outöslig, och i äkta modern bemärkelse ingenting mera romantiskt, än just dessa spinnrocks-historier. Det gifves sådana deribland, sade mig nyligen en ung kandidat ifrån Upsala, hvari man finner tio gånger mera sant snille, än i alla våra belönta oder och skaldebref. Visserligen svarade jag; och såsom ett prof derpå, proponerade jag honom en liten legend, som just då rann mig i hågen; men hvarmed han icke syntes mig särdeles tillfreds. Sagan röjde, sade han, icke nog medvetslöst geni, utan var full af syndafall, som han i det lärda språket uttryckte sig, och hvarmed han förstod reflexionens yttringar. Som andra likväl torde dömma bevågnare derom, vill jag här anföra den.
”Ungefär vid medlet af förra århundradet lefde i det södra Frankrike en skräddare af mycket godt namn, och som hade den äran att arbeta för den heliga kyrkan. En dag då han var sysselsatt med att skära till en ny högtidsdrägt åt Guds moder, kände han i armen en syndig rörelse, som förde honom att afsnedda åt sig med saxen temligt stora delar af det gyllne fransverket och det rika perlstickeriet. Han dömdes att hänga, och hela staden kom i rörelse. Man lopp
