— 86 —
honom. Emellertid bestod alltid förbundet med själafienden, och man vände sig i det ämnet till den Heliga Jungfrun, hvars hjelp man åkallade. En dag såg man engeln Gabriel komma släpandes in i trägården med en ansenlig träklump. Det var ett stycke af den hel. Petri kors, som han nedsatte upprätt i jorden. Deromkring drog han, med sitt englafinger, en ring på jorden af temlig synbarlighet, och befallte, i det han med någon osmak afputsade fingret, att ringen skulle ordentligen invigas af tvenne kyrkans män, tillika med rännsnaran, hvarmed skräddarn anländt på stället. Då nu hafsörnen, efter vissa år, infant sig i trägården, smög man honom den vigda rännsnaran behändigt om halsen, släpade honom dermed inom den vigda omkretsen, och fastgjorde honom vid den heliga pålen. Här trakterade man honom morgon och afton med ett embar vigvatten, hvarmed han öfversköljdes, och hvaraf han så grufligen plågades, att han inom tvenne dagar uppgaf kontraktet och afstod från skräddarn. Nu slapp han vigvattnet, men icke fångenskapen. Ännu i tjugu år stod han här fastbunden, och verlden visste under all denna tid icke hvar djefvulen tagit vägen. Man började tro att han ej mera fanns. Det är Voltaires skuld, ropades allmänt; men det var skräddarns.
