— 85 —
ifrån bodar och verkstäder, ifrån kök och vagga, för att se hvilken min han höll, och huru han skulle blåna i synen. Men hvad man ej visste, det var, att den Onde sjelf hade förskapat sig i hängmannens person, och utförde hans kall. Uppkommen på stegen med delinquenten, och i det han fäster repet på kroken, sade han till honom: ”Du går nu rakt in i paradiset, ty man har läst bra öfver dig; men om du vill höra mig till, lofvar jag dig ännu femton års lifstid, full af nöjen och härlighet. Vill du räddas och lefva? Ja, för tusan! svarade skräddarn” Ingen af åskådarne hörde hvad som sades, men sågo deremot, med största förvåning, hängmannen på en gång utsträcka från skullrorna ett par ofantliga vingar, och förvandlad till en stor becksvart hafsörn, taga skräddarn på sin rygg med rännsnaran om halsen, och bortföra honom luftvägen, undan allas åsyn. Farten bar öfver berg och floder långt bort i främmande land, tills den omsider stannade midtöfver ett konungaslott. Här sänkte sig hafsörnen och lemnade skräddarn, sedan han oskadd nedsatt honom i trägården, hvarest sjelfva Konungadottren på den timman spatserade. Prinsessan var gudfruktig och något till åren. Hon såg skräddarn, ömkade honom, omvände honom, och såsom botöfning gifte sig hemligen med
