— 88 —
Det är hon som i sin spegel uppfattar, förvarar och återger oss dem. I nattens famn, inom de trångaste fängelsemurar, skänker hon oss ej allenast tillbaka dessa mångfaldiga uppträden af natur och samhällslif; hon gör ofta mera: skapar nya och skönare. Med ett ord, inbillningsgåfvan är förnuftets yngre, vackrare och rikare syster, som bekostar allt, upplifvar allt; men som, ty värr, synes hafva fått det felet, att icke vara alldeles klok. Om förnuftet lefver af hennes rikedom, bör det vara deremot hennes förmynderska, och icke tillåta att hon löper sin ledarinna ur handen, för att som ett ostyrigt barn vända upp och ner på allt omkring sig, naturting och naturordning. Jag tillstår att jag gör denna anmärkning, icke utan med afseende på vissa delar af vår nya tids vitterhet, egen eller främmande; sådana t. ex., som våra Blåfåglar, Blåskägg, Christophorer, Rosalfer, Lunkentussar, Lycksalighetsöar m. fl. Med skyldig respekt för herr Hofmarskalken Phantasus, och för qvickheten af denna benämning, tror jag likväl ej, att det är af sådana fantasiens gudabarn, som herr Hofmarskalken har att vänta sig mycken ära i framtiden.
Icke är mitt påstående, att inbillningens flygt måste för alltid fängslas inom skrankorna af den hvardagliga naturen, eller tvingas att mäta och
