— 89 —
passa sina skapelser efter hittills vanliga alstringsformer. Lika litet fordrar jag, att hon i poesien aldrig skulle vara annat, än en blott tjenarinna åt förnuftets ändamål. Det gifves äfven, jag bestrider det ej, en dikt blott för nöje. Men nöjet är olika. Det kan vara af ett ädelt och förnuftsvärdigt slag; det kan ock vara sådant, som endast tillhör barnåldren eller pöbelsinnet. Till det sista fordras ofta ej mer, än blott underliga varelser och uppträden, med ett ord, något äfventyr af nog magstark orimlighet, för att hålla munnen vidöppen på nyfikenheten och den stirrande förvåningen. Men man borde lemna snillealster af detta slag åt barnkammarn och spinnstugorna. Man borde ej göra lärda teorier, för att upphöja dem till en rang i vitterheten. Att fantasien äger någonting gudomligt, har jag redan medgifvit; man medgifve blott mig tillbaka, att det gifves en fantasi som gör dåligheter. Förgäfves åberopar man de oskyldiga, sälla rörelser, den heliga känsla, hvarmed man i de första barnåren läst Carsus och Moderus, Melusina, Fågel Blå, med alla dylika. Man borde hafva växt ifrån sådana känslor, eller veta förtiga sin hemlighet. Icke heller upphjelper man ämnets gröfre eller barnsligare natur, derigenom att man uppblandar det med en nyare tids svärmande spekulation, med
