— 90 —
ett öfverfint känslopjåk, eller med tjock påläggning af bildverk och blomsterprål, i stället för poetisk talang. Ännu långt mindre förbättrar man saken genom öfverflödig användning af guld och silfver, juveler och perlor, sammet, siden, fransverk och mycken öfrig granlåt, som allt kostar diktarn ingenting att bestå, icke ens en smula snille. Man skall med alltsammans, vare man derom försäkrad, ändå aldrig lyckas att göra den platta käringsagan till god vitterhet.
Nej, svaras mig, medelmåttan, halftalangen skola ej kunna det; men hvem kan utstaka gränsorna för geniets makt fullkomligen rätt? Det gifves snillen, jag tillstår det, med förmåga att vända till guld allt hvad de vidröra, och för ett sådant bör ej vara omöjligt, att omkläda sjelfva slagdängan med en glans af odödlig skönhet. Hvad ett sådant arbete likväl alltid skall sakna, det är ämnets värde, och förnuftiga läsares bifall till valet deraf. Ty såsom grundsats måste väl erkännas, att hvarje talang, ehuru stor, som för råhetens starkare intrycks skull, väljer att nedflytta läsarn till ståndpunkten af en viss lägre kultur, förringar honom derigenom under sin egen tids verkliga bildning, och förtjenar att i det afseendet ogillas. Jag vet väl att den menskliga naturen förblir sig i grunden alltid lik, och att
