— 92 —
diktens framträde i våra dagar måste medföra svårigheter, som fordra en viss större skicklighet att öfvervinna. Deraf följer åter, att den måste kunna bättre eller sämre användas, och befinner sig således underkastad omdömesvillkor, som det icke kan vara likgilltigt att närmare känna och öfverväga.
Oaktadt hvad man säger oss om poesien, såsom inbillningens alldeles egna rike, hvaröfver hon påstås herrska efter suveränt välbehag, måste väl dock af hvarje klok man erkännas, förmodar jag, att äfven detta independenta rike lyder verkligen under förnuftets allmänna spira, ehuru efter ämnen och tillfällen, mer eller mindre omedelbart. Förgäfves invänder man, att tanken sväfvar här, likasom i en särskilt verld af gränslösa möjligheter, hvarest ingenting lyder tvånget af vanlig naturordning; att solen är här icke mera ett ofantligt eldsklot, utan en gudomligt skön yngling med strålar kring hufvudet, som gör hvar dag sin förd öfver himlahvalfvet; att den ena gudavarelsen klyfves här fram ur den andras hufvud, med tillhjelp af smedsverktyg; att man här färdas på böljan med hjuldon, eller i luften med drakar och dufvospann, eller gör resan till månan på vackra vingade hästar m. m.; utan att förnuftet äger rätt att deröfver beskärma sig. Jag
