— 93 —
vill ej heller göra det. Emellertid skulle man ej förlåta i diktsagan, hvarken sjelfva diktsynernas tomhet på mening och ändamål, eller deras oädla låghet, eller passionernas orimliga och naturstridiga målning, eller händelsernas förvirrade och oskickliga förlopp; hvilket väl dock synes bevisa någon förnuftets befattning dermed. Men icke nog. Om det gifves en pöbeldikt och en förnuftsvärdigare; en blott lekdikt och en allvarlig; en dikt som till sitt ändamål icke behöfver troligheten, och en annan, som i den egenskapen måste kunna sättas i bredd med sjelfva sanningen, och med den sammanlänkas; dock, i det fallet, hvarefter skall man i användningen af dessa olika slag bedöma det rätta eller orätta, det passande eller obehöriga, om icke efter omdömesgrunder som det tillhör förnuftet att fastställa? Äfven här förlorar förnuftet således icke hela sin myndighet, fastän icke alltid regerande efter den egentliga upplysningens fordringar. Låtom oss alltså nu tillse hvad det i dessa ämnen, antingen såsom lofligt medgifver, eller tyckes såsom lag föreskrifva.
Utan tvifvel äger och erkänner poesien (vår moderna isynnerhet) produktioner, som hafva helt och hållit blotta diktnöjet till föremål: ämnen hvari man ensamt räknar på inbillning och
