deras värde. Men hvad tillika bör sägas: kanhända har man aldrig heller blandat med en större massa af antiqvarisk erudition ett ringare mått af urskillning och sundt omdöme.
Det var denna lärde fornkännares besynnerliga föremål, att omstörta grunderna för all historia, likasom andra före honom hade användt en otrolig möda att sammanhöga likt och olikt, för att derpå bygga sina historiska hypoteser. I sin Prolusio de Nummis Herodiadum, hvarur jag lånar hans egna ord, påstår han, coetum certorum hominum, ante sæcula nescio quot (sæculo scil. decimotertio) exstitisse, qui historiæ veteris concinnandæ partes suscepissent, qualem nunc habemus, cum nulla tunc exstaret. Såsom verkliga ålderdomslemningar erkänner han inga andra romerska författare, än Cicero, Plinius, Virgilii Georgica samt Horatii Satirer och Bref, oaktadt de öfrigas äkta ålderdom bestyrkes af mångfaldiga medaljer och minnesmärken, samtidiga skribenters vittnesbörd, och af citationer ur dessa gamla auktorer hos en mängd författare i sjelfva detta trettonde sekulum, då de skulle vara tillskapade.
Det är ej här stället att anföra hans grunder, hvarom La Croze lemnar i sin vederläggning deraf behöflig underrättelse. Men det var ej nog för honom att förstöra eller söka förstöra all historisk
