auktoritet. Han sträcker förhärjelsen ända till de gamlas poetiska mästerstycken, ända till deras grammatiska och kritiska författare. Den falska Virgilius är skrifven för att ge styrka åt den falska Augustinus, af hvilken han citeras, och hvars sats om predestinationen han var ämnad att understödja. Virgilio, säger han, numquam venit in mentem Æneïdem scribere. Mirari subit, tillägger han, inter tot Æneïdos laudatores neminem adhuc unum exstitisse, qui verum hujus poëmatis scopum attigerit. Eo vates impius spectavit unice, ut doceret, fato evenire omnia, tam bona, quam mala. Att gemensamt stödja den falska Virgilius och den falska Augustinus skrefs den falska Ovidius, den falska Juvenalis, den falska Propertius, Statius, Silius Italicus, Martialis, Quinctilianus, Asconius Pedianus, Tacitus och en stor del af kyrkoskribenterna. Allt fabriceradt i trettonde sekulum.
Det är i synnerhet vid pröfningen af Horatii Oder, som man har tillfälle att skönja Hardouins kritiska omdömeskraft; hvarefter man upphör att mera förundra sig hos honom öfver någon menings orimlighet. Allt är i dessa Oder allusion på tiden, eller på den kristna religionen. Odet till Republiken, hvari den liknas vid ett skepp i stormen, innehåller ej mer någon allegori, utan är
