har sin mörka sida, som kan göras ännu mörkare, men mycket har också sitt sanna värde och sina stora fördelar. Det moderna Europa har ännu ej hunnit mycket öfver trenne sekler, ifrån den första dagningen till kunskaper: de första undersökningar i detta djupa kaos af antik verldskunskap skulle nödvändigt vara blandade med en mängd äldre eller yngre förvillelser och gissningar. Men är det sant, att ur detta mörker slutligen intet ljus uppkommit?
Låtom de äldst bekanta likasom de sednast upptäckta folkslagen smickra sin fåfänga med en förvånande ålderdom. Då likväl öfver hela jorden alla genom verkliga minnesmärken bestyrkta tideräkniningar knappast öfverstiga 4000 år, men sammanträffa nästan alla i ungefär samma höjd af fornålder; skulle man ej tro, att detta vore epoken af någon stor naturhvälfning, som den historiska kunskapen fåfängt söker öfverstiga? Inom dessa gränsor af tid sakna vi ej en viss grundledning, hvarken i anseende till folkslag eller tidelopp. Sjelfva Newtons kronologiska lära må hafva sina missräkningar. Freret, Bedford, Shuckford och Qvirini må framlägga sina anmärkningar deremot; men man skall finna vid undersökningen, att alla likväl öfverensstämma i erkännandet af vissa obetviflade grunder; och denna
