sitt mörker, sina ovissheter, och varit som alla andra idkadt af några med charlatanisk öfverdrift; men är det derföre utan värde och undervisning? Hela den stora samlingen af dikter och deras pröfning, som en sundare kritik tillvägabragt, är det allt ingen ting? Är man ännu i det tillstånd, som man skulle vara, om inga hypoteser vore gjorda, inga fåfänga försök vågade, inga undersökningar företagna, inga skäl mot och med framställda? Är det af intet värde, att redan veta temligen hvad som är ren dikt, hvad som är blott gissning, hvad man kan med någon trygghet antaga, hvad man bör tvifla om och ur hvilka skäl man bör tvifla? Af intet värde, att genom seklers mödor vara bevarad för den falska lärdomens eller bedrägeriets förvillelser? Om detta är något — och det är visserligen mycket — så hafva vi att derföre tacka detta fornstudium, hvarförutan vi skulle ännu lefva i de första seklernas lättrogna okunnighet.
Filosofien, säger man, har i sednare dagar gifvit ljus åt den historiska kritiken. Må vara. Men så långt jag kunnat se, är det den historiska kritiken, som upplyst sjelfva filosofien.
Man kan satirisera öfver den historiska kunskapsbristen likasom öfver den filosofiska, likasom öfver den medicinska, likasom öfver hela det menskliga lifvets missöden och fåfängligheter. Allt
