deras bilder, prester och tempel, böner och religionslöften, orakel, besvärjningar, offerhögtider, politiska författningar, statsförsamlingar, land- och sjökrig, fester och lustbarheter, embeten och handteringar, mått och vigt, handel och sjöfart, lagar, domstolar, uppfostran, undervisning, städer, byggnader, husgeråd, klädedrägt, prydnader, gästebud och gästfrihetsrätt, intill helsningar och enskilta ärebevisningar, allt har funnit en mängd noggranna forskare och likaså omständliga beskrifvare. Icke nog: konsthistorien har gått i bredd med den borgerliga. Bildformare- och bildhuggarekonst, målning, arkitektur, stenskärning, hvar och en har blifvit undersökt och beskrifven efter sina olika verk-ämnen, sina åldrar af till- eller aftagande, sina åtskilda stilar, sina mästares skiljaktiga förträfflighet, och sina mer eller mindre dyrbara lemningar.
Så borde äfven vara. Historien utgör en stor tafla. De äldsta folkslagen visa sig blott såsom mörka massor i aflägsenheten, och låta med tydlighet svårligen urskilja sig. Man bör ej här fordra klarhet i alla dragen. Men sjelfva handlingen och hufvudfigurerna utgöras af Greker och Romare: dessa intaga framgrunden. Allt är här närmare ögat; måste derföre hafva mera ljus och fullständigare utbildning; hvart drag vara mer
