hufvuddragen af den oss bekanta fornverlden och dess äldsta tidehvarf; den har icke rum, när frågan angår sådana äldre tider, folkslag, länder, hvilka genom deras mera odlade tillstånd och deras närmare sammanhang med den yngre verlden framför alla andra förtjena att undersökas. De äldsta asiatiska och afrikanska nationer må hafva varit ypperliga folkslag och värdiga en fullständigare kännedom, i fall den kunde vinnas. Men det är föga troligt, att lagstiftning, vettenskaper, konster varit hos dem högre drifna, än hos Greker och Romare i deras hasta tidehvarf. Vi bo ej på Hinduers, Persers, Egyptiers jord, och våra flesta europeiska stater utgöra ej sönderfallna delar af deras välde, som af det romerska. I olyckan att finna ett ohjelpligt mörker i all hög ålderdom, är det åtminstone en lycka att kunna med någon klarhet genomskåda de för oss vigtigaste jordrymder och tidehvarf. Detta kunna vi verkligen.
Fåfängligheten af en del fornforskningar och någon deraf uppkommen antiqvarisk löjlighet må vara en i vissa afseenden förtjent förebråelse. Den må träffa med rättvisa historiska systemer öfver uråldriga verlds- och folköden, när de uppbyggas på den lösa massan af en illa utredd beläsenhet,
