och understödjas af inga andra fornminnen, än antingen rent af sjelfdiktade, eller högst lättroget antagna, eller falskt uttydda, och slutligen ändå med allt oändligt fattiga. Den må ändteligen hafva rum vid all ytterst sorgfällig hopskrapning och högtidlig framställning af påstådda ålderdomslemningar, som antingen skryta med ett blott gissadt värde, eller hafva intet annat än rostens och förmultningens. Men samma förebråelse har ej mera rum vid hvar och en undersökning, som framlägger, ur hvilket tidehvarf det må vara, någon verklig historisk sanning, utan att derpå eller deromkring uppföra en hel konstbyggnad af lärda gissningar. Den är i synnerhet orättvis, intill lättsinnighet, vid allt, äfven de ringaste drag, som tjenar till liflig och fullständig målning af sådana folkslag och tidehvarf, hvilka varit och skola förblifva alla de följandes beundran och efterdömen. Det är här, som fornforskningen kan sägas odla sitt rätta egentliga fält, och som hvar upptäckt, ehuru liten den må vara, får ett stort intresse genom föreningen med allt det öfriga. Ty det är det olika värdet af tider och folkslag, det är möjligheten eller omöjligheten att känna fullständigt den tid man skillrar, som synas mig till en stor del afgöra det förnuftiga eller löjliga af dessa
