intill småhet sträckta efterforskningar. Låtom Göransson med lärd sorgfällighet jemföra Neckens olika ättelaflor efter Plato och efter Eddan. Ett visst smålöje må vara härvid tillåtligt. Men jag kan åtminstone för min del, jag erkänner det, ej finna så orimliga, som man velat anse dem, hvarken Rhamii undersökning öfver de gamla Romares handskar, eller Nicolai, om ordsätten vid deras nysningar. En kunskap, som, fastän i sig sjelf ringa, dock likväl tillägger något till fullständigheten af ett stort och förträffligt helt, må anses obetydlig; men hvarföre skulle den vara föraktlig? Gifvas dessutom ej uttryck och ställen hos ålderdomens författare, som skulle förblifvit oförstådda utan kunskaper af lika ringa slag, som dessa nyssnämda? Det är således ej alltid ämnets litenhet, som utgör pedanteriet af den lärda forskningen: det är oftare massan af en stor beläsenhet, framsläpad till grund för falska satser eller omöjliga bevisningar. Mer än ett af våra med antikvarisk lärdom utlagda fornminnen torde ej underlåta att väcka någon förundran hos den tänkande läsarn. Deremot lärer föga någon förundra sig öfver Bianchinis nästan otroliga möda vid undersökningen af detta Columbarium Libertorum Augusti et Liviæ, upptäckt på den Apenninska vägen utanför Rom, och hvaraf man likväl
