Filosofi är, sade fordom Skolan, en vettenskap om gudomliga och menskliga ting: hon har åtminstone varit ett anspråk att utforska begge delarne.
Vettenskap genom begrepp, kunskaper byggda på förnufts-nödvändighet, bevisning ur aprioriska grunder, sådana äro i våra dagar filosofiens nya äretitlar. Men huru mycken filosofi torde ej gifvas, som ej är bevisning, och som hvarken bör eller kan vara det? — Det grekiska namnet betyder vishetskärlek. Grekerna, detta finkänsliga och tänkande folkslag, insågo väl att denna läras gränsor sträcka sig längre än demonstrationens. Det är i sanning ej genom den, som hvarken Sokrat, eller Epiktet, eller Marcus Aurelius förvärfvat sig namnet af filosofer.
Så långt jag för min del kunnat förstå, hafva menniskotankens undersökningar så skiljaktiga föremål, och måste, om filosofien är verklig, blifva till graden och sjelfva slaget af deras visshet så olikt beskaffade, att det lysande namnet af bevist kunskap föga torde tillhöra många delar deraf, i fall någon.
Erfarenhet och förnuftslagar i förening utgöra utan tvifvel i flera ämnen säkra kännedomsgrunder, och må kunna, så långt vi ej lyssna till den skeptiska spetsfundigheten, leda oss till nöjaktig visshet;
