deras tillfällighet, hvarifrån vi sluta till ett nödvändigt väsende, och härleda sedan ur sjelfva nödvändighetens begrepp alla detta väsendes fullkomligheter. Men först och främst, detta gifna i erfarenheten, hvarifrån våra slutledningar nödvändigt begynna, huru bevisa vi realiteten deraf? Vidare, och i anseende till förnuftets egen gilltighet, hvad försäkrar oss att våra förnuftsgrunder, som tilläfventyrs ej äro annat, än ytterst allmänna villkor för sinnlig existens, likväl låta med trygghet använda sig äfven på föremål långt utom all erfarenhet? Äro vi dernäst alltid säkra för betydliga fel och misstag i sjelfva bruket af dessa tankegrunder, och hafva ej nästan alla systemer mer eller mindre visat vederspelet? Man afdrage från systemet af våra bevista kunskaper hvad af alla dessa anledningar skäligen bestrides, och väge återstoden. Men huru kunna vi då, i hvilken mening det må vara, tala om bevisning? Och emedan den gifves, då frågan är om blotta begrepp, genom möjligheten att mäta deras innehåll, gifves den derföre äfven om verkliga ting? Ännu en gång påmint: kunskapen om dem, hvilka de må vara, hvilar den ej alltid ytterst på immediat perception af någonting redan existerande, hvarifrån vi sluta, men hvaraf realiteten åter ej låter vidare bevisa sig? All bevisning af
