detta slag framgår då verkligen ur det obevisliga, och kedjan deraf saknar, att så må sägas, alllid den första länken. Jag påstår ej, att härigenom sjelf hafva bevisat något: jag utmärker blott hufvudpunkterna af denna undersökning, och hemställer dem till tänkares eftersinnande.
Sedan man ej velat tillåta filosofien att vara hvad den kunde och kanhända i de flesta delar blott borde vara, nemligen en förnuftig probabilitetslära, utan satt hennes väsende i bevisningen, tyckes man åtminstone hafva bort inskränka hennes föremål till det sparsammaste antal, och lärorna om dem till de enklaste och närmaste följderna af våra allmänna förnuftsgrunder. Det är likväl just hvad man icke gjort. Bevisningen en gång i fart har ej stannat; och det gifs knappast för den menskliga tanken något så särskilt eller aflägse föremål, vare sig af den högsta varelsens begrepp, viljor, afsigter, styrelse, eller af materiens och det verldshelas ursprungliga natur och beskaffenhet, eller af själen, dess grundämne, början, varaktighet, sammanverkning med kroppen; till och med dess rum i denna sistnämda, som icke funnit sitt ställe i omfattningen af någon bevisande lärobyggnad.
Följderna häraf hafva låtit tillräckligt röna sig. Från denna stolta och vidsträckta fordran
