utan ursprungliga från förnuftets egen rena natur. Men dessa förnuftsgrunder utgöra blott former eller lagar för sammanbindningarne af våra egna föreställningar; gälla blott om dessa inom oss sjelfva uppkommande tankesyner, icke om de utom dem möjliga tingen; kunna ej till dem utsträckas, ej på dem lämpas, och kunna således ej heller tjena oss till grund för omdömen om något enda verkligt föremål i hela den sinnliga eller osinnliga verlden. Det är klart, säger jag, att om allt detta kunde med sanning påstås, skulle filosofien derigenom nödvändigt blifva falsk i alla sina hittills vågade slutsatser om sjelfva tingen, deras natur och förhållande; och att vi med verklig erfarenhet och verkliga förnuftsgrunder likväl skulle ingenting veta eller förstå af sakernas sanna beskaffenhet; att med ett ord, emellan tingen och våra begrepp om dem all förutsatt motsvarighet skulle förfalla såsom fullkomligt ogrundad, och menniskosinnet, likasom genom en orygglig skiljemur afstängdt från allt hvad som verkligen är och all kunskap derom, befinna sig helt och hållet inneslutet inom sina egna blotta tankesyner och deras regelmätiga sammanbindningar.
Man studsar vid en föreställning af detta oväntade slag. Sådan är likväl i all sin verkliga sanning den nya lära, som i våra dagar uppstigit på
