gilltigheten af våra allmänna förståndsbegrepp, så är klart, att tillika med dessa begge grunder äfven hela den byggnad, som hon på dem uppfört, måste finna sig genom den nya bevisningen omstörtad och tillintetgjord.
Erkännom, att den objektiva realiteten, så väl af vår sinnliga erfarenhet, som af de resonementer vi bygga på våra allmänna förnuftsgrunder, aldrig blifvit ovedersägligen ådagalagd, och kan ej heller blifva det. Vissheten om någon verklig motsvarighet dertill utom oss skulle nödvändigt bero på sakernas omedelbara intuitiva kännedom, hvilken vi ej kunna äga i öfversinnliga ämnen, och hvilken till och med inom sjelfva sinnenas verld varit mer eller mindre underkastad tvifvelsmål. Tingens reella motsvarighet till vår tankes omdömen, äfvensom till sjelfva våra sinnliga intryck, har således i all förutgående filosofi mera varit ämne för en förnuftig öfvertygelse, än grundad på någon oemotsäglig visshet, hvarigenom, som hvar och en lätt inser, en stor och nödvändig länk saknats i bevisningskedjan. Den nya förnufts-kritiken har derföre med fördel angripit den fordna filosofien och hennes påstådda kunskaper från sidan af deras objektiva realitet, såsom omöjlig att ådagalägga. Men då nu den nya läran sjelf tillägger oss kunskaper och dessa kunskaper objektiv
