realitet, så frågas med skäl, huru denna sistnämda blir för henne mera möjlig, än den tillförne varit för all annan filosofi? Visserligen har hon ej kunnat mer än andra filosofiska läror ersätta den bristande länk, som skulle tydligen fästa våra kunskaper vid deras från oss afskilda föremål; men hon har tagit en annan utväg, hon har ombytt sjelfva föremålen. I stället för att, som alltid förut skedt, sätta den objektiva realiteten i sjelfva sakerna utom oss och deras likhet med våra föreställningar, afstänger hon oss, som redan blifvit sagdt, från all möjlig kunskap om sakerna i sig sjelfva, och begynner all realitet för oss, det vill säga all existens af föremål, med vår egen tankes åskådningar, sådana de blifva oss gifna genom de begge formerna för vår sinnlighet, tiden och rymden, och bestämda till deras beskaffenhet af qvantitet, qvalitet, relation eller modalitet, genom våra tolf kategoriska förståndsbegrepp. Denna filosofi åtskiljer sig således från den förut antagna egentligen derigenom, att hon alldeles afsöndrar och undanställer det fordna ämnet för våra undersökningar, tingen i sig sjelfva med deras beskaffenhet; begynner för oss all existens, allt tänkligt föremål, med våra egna invertes tankesyner; öfverför på dem, såsom de enda ämnen för våra begrepp, den objektiva realiteten, och bygger sedan
