häruppå systemet af våra så kallade kunskaper, ungefär som man byggt på tonernas förhållande den vettenskap som vi kalla musik, änskönt något sådant som ton och ljud icke existerar i hela den yttre naturen, utan blott i och genom vårt eget så inrättade hörselsinne.
Sådan är, mine Herrar, till sjelfva de första, väsendtliga grunddragen den nya filosofi, som väckt i våra dagar så stort uppseende, och som med en omhvälfning i sjelfva menniskotanken fullbordat de öfriga, hvartill vi varit förundrade vittnen. Icke att den i grunden innehåller alldeles nya och förut otänkta saker: idealismens ytterligheter, likasom skepticismens, äro visserligen lika så gamla som det menskliga tankegrälet. Berkeley och Hume hafva blott under nya former upplifvat dem; och man finner i den sednares skeptiska skrifter Kantismen likasom i sitt frö innesluten. Den är ny, endast såsom fullfärdigt system, och genom försöket att jemte idealismen bibehålla såsom grund för den jemväl en slags yttre realitet, som likväl aldrig kan blifva ett möjligt ämne för vår kännedom. Äfven idéen dertill finnes hos Hume.
Såsom frukten af en ovanlig skarpsinnighet och ett mångårigt djupt eftersinnande rättfärdigar denna lära emellertid alltid det stora intryck,
