former för våra egna föreställningar, och icke, hvad de synas oss vara, allmänna, nödvändiga lagar för sjelfva tingens förhållande? Sådana begrepp må vara, som Locke trodde, abstraherade från erfarenheten, eller ligga, som Kant menar, i sjelfva sinnet såsom grundformer för allt tänkande; men hvilken dödlig kan bevisa, att de blott finnas i sinnet, utan all motsvarighet i sakerna sjelfva? Antagom, att hela vår kunskap om tingen reducerar sig dock ytterst till våra egna blotta föreställningar, utan att vi genom något medel kunna möjligen framtränga till immediat kännedom af sjelfva föremålen. Antagom, att vi således ej heller kunna någonsin veta med absolut visshet, huruvida de i sig sjelfva verkligen äro sådana som vi föreställa oss dem. Men följer väl deraf, att tinget i sig sjelf, hvarken till subjekt eller predikat kan möjligen innehålla något det minsta af allt hvad vi tänka oss derom; icke ens egenskapen att vara ett subjekt, som äger predikater? Kants grunder för detta påstående, äro de ovedersägliga? Jag nödgas tillstå, att mycket synes mig felas deri, och att först och främst hans så kallade transscendentala estetik, det vill säga hans lära om rymd och tid, såsom blotta former a priori för alla våra föreställningar, synes redan i stor saknad af bevisande skäl. Lät också
