rymden och tiden utgöra sådana aprioriska former inom sinnet; men det återstår alltid att visa, hvad som hindrar dem att vara derjemte någonting mera än blotta former, och att tillika existera såsom verkligheter utom oss; på sätt som det varit hittills allmänneligen antaget, att tanke och sak motsvara hvarandra. Eller skulle emellan dessa begge finnas någon sådan absolut motsägelse, hvarigenom den ena nödvändigt upphäfver den andra? För öfrigt, och med den fullkomliga omöjlighet af all kunskap om tingen i sig sjelfva, som af den kritiska läran antages och påstås, huru kan om dem någonting mot eller med afgöras? och huru låter sig af samma lära någon slags egenskap hvarken bestridas eller tilläggas dem?
Då således här den nya filosofien i sitt nekande, ännu mer än den fordna i sitt jakande, måste i brist af all intuitiv kännedom nödvändigt bygga på blotta anledningar med deraf uppgjorda slutsatser, och då med all skarpsinnighet af dessa sistnämnda motsatsens möjlighet alltid återstår, så frågas: hvari åtskiljer sig i anseende till vissheten denna filosofi från den, som af henne omstörtas? Den fordna filosofien grundade sig på egenskaper tillagde tingen i sig sjelfva, den nya filosofien grundar sig på egenskaper förnekade tingen i sig sjelfva. Är det ena säkrare än det
