det ej kan bestridas, att vitterheten ju äger vissa slag af vida större fordran på hög anda och stark effekt, än på det egentligen angenäma och de finare behagen, så skulle deraf följa, att smakens förtjenst kunde i arbeten af dessa större slag antingen helt och hållet eller till det mesta umbäras. Man skall ej fela att finna orimligheten af denna slutsats; men hvilken annan har man då gjort, så ofta man velat första med smak endast ett slags lägre snille, en viss gåfva för det behagliga, och velat anse dess åberopade fordringar, på denna grund, föga gällande för arbeten af högre art och bestämmelse?
Man kan aldrig på ett fullkomligare sätt öfvertygas om falskheten af denna mening, än då man företager sig granskningen af sådana skrifter, i hvilka, med all förtjenst af höga och lysande snilledrag, smakens brist likväl ofta låter med stort misshag känna sig. Det skall vid sådana tillfällen röjas, att det är i dessa arbeten visserligen ej blott det finare behaget, den icke alltid nödvändiga ljufheten, som man då saknar med förminskadt nöje, eller alldeles förloradt; utan vanligen något mera och helt annat, vare sig ordning, öfverensstämmelse, klarhet, måtta, tillbörlighet, med ett ord, pröfningens sorgfällighet och konstlagarnas åtlydnad. Det blir deraf tydligt, att om
