smaken kan i visst afseénde med skäl anses, såsom en gåfva för det angenäma, innebär dess natur likväl ännu något mera, och blir, i denna vidsträcktare mening, omdömets pröfning af ett arbetes bästa anläggning och visaste utförande.
Att dessa skrifartens ljufvare behag, som bära i allmänhet namn af smak, icke äga värdet af den stora skapande sinnesgåfvan, som alstrar förrådet af djupa tankar eller starkt väckande bildsyner, det är ett påstående, som man hört i våra dagar ofta upprepas, och som ej kan ogillas utan orättvisa. Men när den slutföljd deraf drages, att dessa högre, starkare, lifligare skönheter göra således redan nog till en författares ära, och göra derigenom umbärligt allt hvad till deras förtjenst kunde af smaken ännu vidare tilläggas; då blir ett sådant påstående visserligen ett uppenbart missbruk af detta ords tvetydiga, eller, hellre sagdt, flerfaldiga mening.
I sanning, mine Herrar, om smaken, i enlighet med så många andra ord af lika natur, utvidgar sig till flera bemärkelser; om den är ett slags mindre snille i de små ohärmeliga behag, som den strör öfver skrifarten, och tvertom visserligen ett ganska stort slag af snille i den höga majestätiska skönhet, som skiljer Virgilii hjeltedikt ifrån Lucani; om den är samhällsodling, då man
