verklighet, fastän dånet af dess brusning icke skulle finnas utan i vår hörselgåfva; äpplet upphör ej att vara till för oss, fastän smaken deraf uppkommer först när vi njuta det; blomman blir ej ett intet, fastän hennes färgor och vällukt existera blott i vårt öga och vårt luktsinne. Alla dessa sinnesvillor, om de så må nämnas, qvarlemna omkring oss likväl hela naturen i sin substantiella realitet. Men man borttage utsträckningen, soliditeten, motståndskraften från tingen, som omgifva oss; man borttage tidföljden med hela sitt innehåll af orsaker och verkningar, begynnande och upphörande, varaktighet och förändring, gerningar och påföljder, och hela naturen, jord och himlar, verldsöden och enskilta, förflutna tider och närvarande, allt förvandlar sig omkring oss till en djup, enformig, stillastående tomhet, ett absolut intet, ej allenast till sin hurudanhet för oss, men till sjelfva tänkbarheten af något slags möjligt innehåll. Blott den ovedersägliga bevisningen tyckes kunna aftvinga medgifvandet härtill; men en sådan bevisning, ännu en gång frågadt, lemnas den i detta system? Är den för någon dödlig i sin natur möjlig?
Inom så trånga gränsor, som varit för mig möjligt, har jag här sökt att sammanföra teckningen
