af den fordna och närvarande filosofien, så långt den angår förhållandet emellan vår tankes föreställningar och deras föremål. Om jag i anseende till detta svåra problem vågat framställa några betänkligheter emot den Kantiska upplösningen deraf, har det ej skett för att bestrida andras meningar, aldraminst förtjensten af en stor och djupsinnig mans mångåriga mödor; jag har blott, med några af de skäl, som varit hos mig verkande, velat rättvisa min förmodan, att denna vettenskap tilläfventyrs ännu ej hunnit antaga sitt alldeles fastställda skick, och att någon mindre eller större förändring deraf torde ännu förestå. Min gissning härom kan vara möjligtvis ogrundad, men visserligen vore ej detta den första tidepunkten i filosofiens historia, då man ansett dess byggnad för oomkullstötligt fulländad, under det att en ny omstörtning deraf på icke långt afstånd närmat sig. Sådan är dessutom naturen af menniskosinnet, att det ej hvilar förr, än vid det, som efter möjlighet tillfredsställer dess fordringar; och knappt torde man böra förmoda, att det lärer finna dem länge tillfredsställda af ett system, som bortrycker från tanken alla verkliga föremål. Då den djupsinnige stiftaren af denna lära sjelf erkänner, att den häri starkt emotsäger den allmänna sinneskänslan, hvarigenom vi beständigt föras att
