åtminstone i allt, hvad som ej angår blotta begrepp och deras förhållande till hvarandra, utan ligger såsom ämne och sak utom oss och våra föreställningar: således främst och nödvändigast i allt, hvad som rör alldeles öfversinnliga föremål. Ty äfven i fysiska ämnen, hvarest naturens verkningar följa så gifna utforskade och beständiga lagar, måste den grundligaste teori likväl styrkas med rön, som bekräfta sakernas verkliga motsvarighet dertill; men i frågor långt utom all möjlig erfarenhet, huru blifva sådana bekräftande rön möjliga? Och likväl, huru skulle de här bättre umbäras, än inom kretsen af sjelfva det kända och vanliga naturloppet? Redan i det föregående har jag vågat mera omständligen yttra min mening härom.
Skulle det alltså ej finnas för oss mer än den enda visshets-art, som vi kalla bevisning, och hvari man vanligen sätter filosofiens väsendllighet, så inser jag ej för min del, huru i de vigtigaste ämnen någon filosofi ens kunde gifvas. Emellertid gifves hon tvifvelsutan, och är kanhända mest filosofi genom sin förmåga att ersätta bevisningen, och att, oaktadt bristen deraf, föra oss till öfvertygelser, nödvändiga både för ordningen af vårt närvarande tillstånd och tillfredsställelsen i afseende på vår totala bestämmelse. Detta
